Iranavtalet visar något större än ett krig

Det så kallade fredsavtalet mellan USA och Iran är ett i stort sett färdigt fredsavtal, även om Netanyahu utmanar det lite till genom att fortsätta bomba i Libanon. Men troligen får israel ge med sig för Trump och USA klarar inte längre det politiska och ekonomiska priset av ett fortsatt stängt Hormuz-sund och en totalhavererande världsekonomi.

Men redan nu syns något större.

USA verkar inte längre kunna diktera villkoren på samma sätt. Israel oroar sig för isolering. EU spelar, ännu en gång, knappt någon konstruktiv roll alls. Och det globala syd får fler vägar än tidigare. Det är detta Ha-Joon Chang fångar i Jacobin när han säger att den gamla unipolära världsmaktordningen har fallit sönder.

Chang har rätt i det viktiga. Men han stannar inte tillräckligt länge vid frågan om vad som bör komma efteråt.

För problemet är inte bara att fel länder har dominerat världshandeln. Problemet är också att vi har gjort världshandeln till ett självändamål.

Krig som seger utan seger

Väst behöver inte alltid vinna sina krig för att vinna något på dem.

Militära mål kan haverera. Regimer kan överleva. Uppror kan fortsätta. Nya maktblock kan växa fram. Ändå kan kriget under tiden gynna delar av västs ekonomi. Kapital söker säkerhet. Stater beställer vapen. Obligationsmarknader får nya köpare. Försvarsindustrin fyller orderböckerna. Banker, konsulter, energibolag, logistikföretag och återuppbyggnadsaktörer hittar nya marknader.

Det betyder inte att varje krig följer en hemlig plan. Men krig och destabilisering kan ge väst tid, kapitalflöden, kreditmakt och industriella fördelar även när den militära strategin misslyckas.

Krigskeynesianismens kalla motor

Krig ger staten en brutal ursäkt att göra sådant den annars ofta säger nej till. Den kan beställa, låna, investera och mobilisera samtidigt som sociala investeringar kan fortsätta falla.

När regeringar köper vapen, ammunition, logistik, elektronik, transporter, satellittjänster, cybersäkerhet och reparationer stiger efterfrågan snabbt. Företag anställer. Underleverantörer får kontrakt. Exportkrediter, garantier och militära stödprogram skapar nya affärer.

Det liknar keynesianism, men utan den sociala ambitionen. Staten stimulerar ekonomin, men den gör det genom förstörelse, hot och upprustning. Samma pengar kunde bygga järnvägar, bostäder, vård, klimatomställning och skolor. I stället hamnar de i vapenflöden och säkerhetsapparater.

Här finns krigsekonomins moraliska kärna. Den skapar BNP. Den skapar också döda, skadade, förstörda städer, trauman, vårdbehov, begravningar och livslånga kostnader. Den ekonomiska aktiviteten finns där. Men den växer ur mänsklig katastrof.

När förstörelse blir tillväxt

Krig räknas ofta som aktivitet i ekonomin. Vapenproduktion ökar BNP. Militär logistik ökar BNP. Sjukvård efter bombningar ökar BNP. Rehabilitering, säkerhet, återuppbyggnad och skuldadministration ökar också BNP.

Det säger mer om BNP-måttets nutida begränsning än om krigets nytta. En ambulans efter en bombning skapar marknadsvärde. Ett oskadat barn på väg till skolan gör det inte på samma sätt. En återuppbyggd bro räknas. Den ursprungliga brons förstörelse syns inte lika tydligt som mänsklig förlust i nationalräkenskaperna.

Krigsekonomin kan därför se stark ut medan samhällen går sönder. Den kan lyfta vissa sektorer samtidigt som hushållens reallöner faller. Den kan gynna aktieägare i försvarsbolag samtidigt som arbetare betalar genom inflation, skatter, nedskärningar och sämre trygghet.

Det gör krigskeynesianismen politiskt användbar. Den stimulerar utan att utmana ägandemakten. Den fyller orderböcker utan att höja de fattigas köpkraft. Den kan ge staten en aktiv roll utan att staten bygger jämlikhet.

Paniken söker dollar

Vid global oro söker kapital ofta trygghet. Det gynnar kärnvalutor, stora obligationsmarknader och stater med djupa finansiella system. USA har länge haft den starkaste positionen eftersom dollarn fungerar som världens centrala reservvaluta.

Krig, energichocker och geopolitisk rädsla kan därför skicka pengar mot amerikanska statspapper och andra dollartillgångar. Det bromsar ibland avdollariseringen. Det ger USA billigare finansiering än många andra stater. Det stärker även den globala rollen för amerikanska banker, kreditinstitut och finansmarknader.

Men sambandet fungerar inte mekaniskt. Om USA självt framstår som källan till osäkerheten kan kapital söka sig någon annanstans. I vissa kriser går pengar hem till den egna regionen. I andra lägen vinner euroområdet eller andra säkra marknader. Krig stärker alltså inte alltid USA:s börser. Däremot kan oro ofta gynna kärnmarknader, statspapper och försvarsindustri.

Det gör västs segerform selektiv. Finansmarknaderna kan vinna där samhällen förlorar. Dollarn kan stärkas medan diplomatin försvagas.

Sedan visar det senaste året att Trumps vänner fått insidertips om när förändringar i Iran-kriget ska ske så att de kan sälja eller köpa aktier i förväg för att tjäna miljarder dollars.

Vapenordrar som industripolitik

Försvarsindustrin står nära staten. Den lever av offentliga beslut, säkerhetspolitiska hotbilder och långa kontrakt. Krig ger den tre fördelar samtidigt: akut efterfrågan, politisk legitimitet och teknisk standardisering.

När Ukraina behöver luftvärn, artilleri, ammunition och drönarsystem fylls västliga orderböcker. När Israel får amerikanskt militärt stöd, vapensystem och försäljningar binds landets krigföring närmare USA:s industriella och strategiska system. När europeiska länder rustar upp växer marknaden för Nato-kompatibel teknik.

Det handlar inte bara om vapen. Det handlar om standarder, reservdelar, utbildning, mjukvara, uppgraderingar och framtida beroenden. Ett land som bygger sin säkerhet kring västliga vapensystem knyter samtidigt sin logistik, sin doktrin och sin budget till väst.

Därför fungerar vapenflöden som industripolitik. De håller kvar teknologisk kompetens. De skapar exportinkomster. De gör allierade beroende. De förlänger västs makt även när västs bredare industribas har tappat tyngd.

Nu ska USA och Iran investera hundratals miljarder dollars i Irans återuppbyggnad. Dessa kommer att ge konstgjord vinst åt många amerikanska företag också.

Ukraina och kreditmaktens mjuka järnhand

Ukraina visar hur militärt stöd, lån, återuppbyggnad och institutionell makt flyter ihop.

Väst har hjälpt Ukraina att överleva Rysslands angrepp. Det stödet har verklig betydelse. Samtidigt skapar stödet framtida beroenden. EU:s stöd består till stor del av bidrag och stöd in natura, men också av mycket förmånliga lån. Lånen, återuppbyggnaden, EU-anpassningen och moderniseringsprogrammen ger väst inflytande över Ukrainas ekonomi långt efter kriget.

Det är inte enkel kolonisering. Ukraina har egen vilja, egen kamp och egna säkerhetsintressen. Men det är heller inte ren altruism. Kreditgivaren får makt. Den som finansierar återuppbyggnad får ofta påverka lagar, reformer, ägande, upphandlingar och marknader.

Så väst kan förlora delar av det militära initiativet och ändå vinna inflytande över den framtida staten. Kriget skapar ett skuld- och återuppbyggnadsfält där kapital, konsulter, banker och politiska institutioner rör sig in.

Gaza, Libanon och den västliga medskyldighetens ekonomi

I Gaza, Israel och Libanon framträder ett hårdare mönster. USA och andra västmakter talar ofta om regler, säkerhet och internationell ordning. Samtidigt fortsätter militärt stöd och vapenförsäljningar när civila samhällen går sönder.

Internationella domstolen krävde 2024 att Israel skulle vidta åtgärder för att förebygga handlingar enligt folkmordskonventionen och möjliggöra humanitär hjälp. Domstolen krävde också att Israel skulle stoppa offensiven i Rafah. FN-organ har samtidigt pekat på allvarliga brott mot internationell humanitär rätt i Libanon, där både israeliska angrepp och Hezbollahs raketattacker mot civila väcker rättsliga frågor.

Trots detta fortsätter den militära relationen. Israel får stora årliga amerikanska stödpaket. Nya försäljningar och leveranser stärker samtidigt USA:s försvarsindustri. Kriget blir därmed inte bara en fråga om geopolitik. Det blir också en fråga om materiell medverkan.

Väst står inte utanför följderna. Väst säljer, finansierar, skyddar, legitimerar och blockerar ibland ansvar. Där uppstår den djupare skandalen: en ordning som säger sig försvara regler kan samtidigt göra undantagen lönsamma.

Iran och diplomatin som trängs undan

Iran visar hur farlig logiken blir när krigsmaskinen börjar röra sig snabbare än diplomatin.

Nu har det blivit ett avtal med Iran där Donald Trump fått ge vika på de flesta punkter. Men Teheran hade redan tidigare  återkommande signalerat vilja till förhandling och fredsuppgörelse, men på villkor som USA och Israel inte har accepterat. USA:s och Israels villkor har inte nödvändigtvis varit rimliga. Det gör inte Iran till en aktör utan inrikes problem. Landets villkor, regionala allianser och militära agerande kräver egen analys. Väst har samtidigt inte en obeskedlig roll bakom framväxten av ayatollornas förtryck.

När diplomatin får vika, ökar risken för en regional brand. Då hotas inte bara Iran, Israel och Gulfstaterna. Energiflöden, sjöfart, försäkringsmarknader, livsmedelspriser och importerande fattiga länder påverkas snabbt.

För kärnländerna kan oron ändå ge finansiella effekter som liknar trygghet. Kapital söker skydd. Vapenbolag stiger. Stater rustar. Men för det globala Syd blir samma kris ofta dyrare import, svagare valuta, högre räntor och sämre utvecklingsutrymme.

Priser, löner och den störda produktionen

Krig stör produktion. Fartyg byter rutter. Energi blir dyrare. Försäkringar stiger. Insatsvaror fastnar. Företag skyller på osäkerhet och höjer priserna.

Ibland finns verkliga kostnader bakom prisökningarna. Ibland skapar krisen också utrymme för större marginaler. När alla förväntar sig högre priser kan företag höja mer än kostnaderna kräver. Lönerna följer ofta efter långsammare. Då faller reallönerna.

Här möts krigsekonomi och klasspolitik. Arbetare betalar genom dyrare mat, energi och boende. Kapitalägare i rätt sektorer kan vinna genom högre priser, större ordrar och stigande aktier. Centralbanker svarar ofta med högre räntor, vilket pressar hushåll och skuldsatta stater ännu hårdare.

Kriget fungerar då som en fördelningsmaskin. Det flyttar risk nedåt och vinster uppåt. Det sker sällan genom ett enda beslut. Det sker genom priser, räntor, valutor, försäkringar, skulder och marknadsmakt.

Globaliseringen som slog tillbaka

Västs globalisering skapade först en bekväm ordning för kapitalet. Företag flyttade produktion till låglöneländer. Konsumenter i väst fick billigare varor. Inflationstrycket sjönk. Vinsterna steg. Facklig makt försvagades.

Men samma process flyttade också kunskap, maskiner, leverantörsnät och tekniskt lärande. Det gällde särskilt Kina. Väst fick billig produktion. Kina fick industriell styrka.

Detta är globaliseringens dubbla bokslut. Den gav väst billigare varor och högre finansiella vinster under flera decennier. Den byggde samtidigt upp en rival som kan producera, exportera, forska, investera och rusta i enorm skala.

När väst nu talar om återindustrialisering möter det en hård verklighet. Fabriker är inte bara byggnader. De är ekosystem av yrkeskunnande, underleverantörer, ingenjörer, logistik, utbildning och lång erfarenhet. Sådant växer inte fram genom börsrallyn.

Den som har fabrikerna har framtiden

Den långsiktiga makten ligger där produktionen finns. Finans kan köpa tid. Kredit kan skapa beroenden. Krig kan lyfta försvarsaktier. Men fabriker, kompetens och leverantörskedjor avgör framtiden.

Tillverkning bär forskning, tekniklärande och produktivitet. Den skapar de maskiner, material och system som andra sektorer behöver. Länder som tappar sin industribas tappar mer än jobb. De tappar problemlösningsförmåga.

Det är därför USA:s återindustrialisering blir så svår. Mycket av västs nya “de-risking” från Kina betyder inte att produktionen flyttar hem. Den flyttar ofta till Mexiko, Vietnam, Indien eller andra länder. Dessutom fortsätter många nya produktionskedjor att använda kinesiska insatsvaror.

Det ger väst kortare avstånd till vissa fabriker, men inte nödvändigtvis återvunnen dominans. Kina tappar kanske vissa slutmonteringar. Men landet behåller ofta en tung roll i komponenter, maskiner, material och leverantörsnät.

Finansens Pyrrhus-seger

Krig kan därför ge väst en Pyrrhus-seger. Finansmarknaderna kan vinna när kapital söker säkerhet. Försvarsindustrin kan vinna när stater rustar. Kreditgivare kan vinna när förstörda länder behöver lån. Dollarn kan vinna när världen blir rädd.

Men denna segerform äter på framtiden. Den löser inte klimatkrisen. Den bygger inte fungerande välfärd. Den höjer inte arbetarnas makt. Den återuppbygger inte automatiskt den industriella bas som väst själv flyttade bort.

Tvärtom kan krig fördjupa den svaghet som det tillfälligt döljer. Mer pengar går till vapen. Mindre går till civila investeringar. Mer politik fastnar i säkerhetslogik. Mindre politik bygger jämlikhet, utbildning, energiomställning och produktiv fred.

Väst kan alltså vinna på krig utan att vinna framtiden. Den finanskapitalistiska kärnan kan stärka sina värdepappers kurser, sina kontrakt och sina valutor i krisens hetta. Men den långsiktiga makten ligger kvar i produktionen, i människors kunnande och i samhällens förmåga att bygga något som inte kräver förstörelse för att fungera.

Chang ser öppningen – men inte hela fällan

Chang har länge visat hur rika länder blev rika genom aktiv industripolitik, tullar, statlig styrning, offentliga investeringar och skyddade hemmamarknader. Först därefter predikade de frihandel för andra. Det var hyckleri med akademisk slips.

Han har också rätt i att Kinas dominans inte automatiskt stänger alla utvecklingsvägar. USA dominerade världens industri efter andra världskriget, men Västtyskland, Frankrike, Italien, Japan och Sydkorea industrialiserades ändå. Varje gång någon säger att marknaden är mättad dyker ett nytt land upp och visar att historien inte lyder Excel.

Men här vill jag ta ett steg längre.

Vi behöver inte bara en ny exportinriktad industripolitik. Vi behöver en ny syn på handel, pengar, självförsörjning och ekologiska gränser.

Vänstern bör inte nöja sig med att kräva bättre exportstrategier. Den bör fråga varför samhällen över huvud taget ska organisera sin framtid kring maximal export.

Export är inte gratis pengar

I ett fiatvalutasystem är export inte en magisk inkomstkälla. Staten behöver inte exportintäkter för att ”ha råd” med välfärd, sjukvård, bostäder, pensioner eller grön industri. En monetärt suverän stat skapar sin egen valuta. De verkliga begränsningarna är arbetskraft, energi, teknik, råvaror, kunskap, inflation och ekologiskt utrymme.

Export betyder att ett land skickar iväg varor, naturresurser, arbetstid och energi. Import betyder att landet får verkliga varor och tjänster tillbaka.

Det betyder inte att export alltid är dåligt. Men det betyder att export inte är ett mål i sig. Ett land blir inte automatiskt rikare av att arbeta hårt, gräva upp sina naturresurser och skicka resultatet utomlands för att få siffror i en finansiell balansräkning.

Det blir särskilt absurt när länder med egen valuta jagar exportöverskott som om de fortfarande levde under guldmyntfot. Det är som att äga en brunn, men ändå bära vatten till grannen hela dagen för att få poäng i ett system någon annan byggt.

Import kan slå ut arbetare och produktivitet

Frihandelsideologin sade att alla skulle tjäna på specialisering. I praktiken fick många arbetare i Väst se sina jobb försvinna. Hela regioner tappade industriell kapacitet. Samhällen förlorade yrkeskunskap, produktionskedjor och social stabilitet.

I Globala Syd fick många arbetare och länder specialisera sig på låglöneproduktion, men de länder som fick kombinera med statsunderstödd industrialisering gick om västerlandet.

Sedan kom högerpopulismen.

Det var ingen olycka. Nyliberal globalisering gjorde det lättare för kapitalet att flytta produktion, pressa löner och ställa arbetare mot varandra. När de sociala kostnaderna kom skyllde högern på invandrare, flyktingar, klimatpolitik och ”eliter”. De sade sällan det uppenbara: kapitalet hade flyttat makt från demokratiska samhällen till globala ägarstrukturer.

Det är svårare att behandla arbetare som slit-och-släng när de finns i det egna landet, syns i den egna välfärden och röstar i samma val. Globaliseringen blev därför inte bara en handelsmodell. Den blev en disciplineringsmodell där arbetstilllfällena och den makt dess gett västerlandets arbetar flyttades till låglöneländer. .

Den nya imperialismen bygger också den på krig även om de oftast sagts ha skett i demokratins namn. Globaliseringen dolde detta beroende av krig bakom leveranskedjor, skulder, immaterialrätt, handelsavtal, dollardominans och hot om kapitalflykt. Men det land vinner historiskt krig som har produktionen hos sig. Väst har lagt produktionen i andra länder och nu blir det svårare för väst att vinna krigen.

Handla med det vi behöver – inte med allt som går att sälja

En rimlig vänsterlinje bör börja i självförsörjning.

Varje land bör försöka producera så mycket som möjligt av det grundläggande som människor behöver: mat, bostäder, energi, vård, läkemedel, kollektivtrafik, utbildning, digital infrastruktur och grön industri. Inte av nationalistiska skäl, utan av demokratiska, sociala och ekologiska skäl.

Internationell handel behövs fortfarande. Alla länder har inte alla naturresurser. Alla kan inte producera allt. Naturresursfattiga länder behöver rättvisa och ömsesidiga handelsrelationer. Fattigare länder behöver teknik, investeringar och industriell kapacitet. Men handel bör lösa verkliga behov, inte skapa konstgjorda beroenden.

Vi ska handla med det vi inte rimligen kan producera själva. Vi ska inte frakta varor över halva planeten bara för att lönerna är lägre någon annanstans, miljökraven svagare och ägarna mer rörliga än arbetarna.

Ekologiskt är detta självklart. Klimatet bryr sig inte om handelsbalanser. Det räknar utsläpp, materialflöden, energi och förstörd natur.

Betalt i import – inte i maktens pengar

Här krävs också ett nytt monetärt tänkande.

Om ett land exporterar bör det i grunden få betalt i import, alltså i verkliga varor och tjänster som landet behöver. Annars blir exporten lätt ett sätt att samla fordringar, reserver eller valuta i ett system där någon annans pengar får global makt.

Petrodollarn visade hur farligt detta är. När en valuta blir världshandelns nav får det landet en maktställning som andra måste anpassa sig till. Då kan finansiell infrastruktur bli geopolitisk kontroll.

Keynes såg detta problem redan vid Bretton Woods. Hans idé om bancor handlade om ett internationellt avräkningssystem som skulle minska både underskottsländernas och överskottsländernas destruktiva obalanser. Den tanken bör återuppstå i modern form.

Kanske behöver världen en ny avräkningsenhet. Kanske behöver vi transaktionsvisa valutalösningar. Kanske behöver regionala system växa fram. Men målet bör vara tydligt: ingen ny stormakt ska få profitera på världshandeln på samma sätt som USA har gjort genom dollardominansen.

Handel ska vara utbyte, inte tribut.

Multinationella bolag måste bindas till platsen

Det finns ett möjligt undantag från en strikt självförsörjningslinje. Vissa multinationella bolag kan kanske spela en roll om de producerar i det land där de säljer. Då kan de bidra med teknik, kunskap och industriell kapacitet utan att bara använda landet som marknad eller låglönezon.

Men detta kräver hårda villkor.

Produktion måste ske lokalt. Vinster måste beskattas lokalt. Arbetsvillkor måste följa landets regler. Tekniköverföring måste ingå. Staten måste kunna säga nej. Annars blir multinationella bolag bara ännu ett sätt att flytta makt från demokrati till ägande.

Det finns alltid en maktrisk. Kapital som kan lämna landet kan också hota landet.

Grön och social MMT som väg ut

När globaliseringens gamla modell faller sönder står vi inför ett val. Högern kommer att erbjuda sin vanliga medicin: gränser nedåt, hårdare tag, misstänkliggörande av flyktingar, mer polis, mer nationalism och fortsatt lydnad inför kapitalet.

Vänstern bör erbjuda något helt annat.

Grön och social MMT kan bli ett svar. En stat med egen fiatvaluta kan använda sin finanspolitik för att mobilisera lediga resurser, bygga bostäder, anställa människor, rusta vården, sänka boendekostnader, skapa bra jobb, bygga grön industri och ge människor trygghet. Skatter behövs, men inte för att ”hitta pengar” i hushållsbokföringens mening. De behövs för att styra resurser, dämpa inflation, minska ojämlikhet och bryta privat maktkoncentration.

Detta kräver produktion. Det kräver planering. Det kräver arbetare, ingenjörer, undersköterskor, lärare, byggare, forskare, bönder, tekniker och lokal kunskap.

Det kräver också att vi slutar låtsas att billig import alltid är billig. Någon betalar. Ofta är det arbetare, klimatet, välfärden och demokratin.

Fred, välfärd och självförsörjning hör ihop

Iranmemorandumet visar att USA-imperialismens makt inte växer. Den minskar. Men minskad amerikansk makt skapar inte automatiskt rättvisa. Ett imperium kan falla och ändå lämna efter sig hunger, skuld, nationalism, klimatkris och nya maktblock.

Därför måste vänstern använda öppningen klokt.

Vi behöver inte nostalgiskt försvara den gamla globaliseringen. Den gav oss billigare prylar, ja. Men den gav oss också sårbara leveranskedjor, avindustrialiserade regioner, utslagna arbetare, skulddisciplin, högerpopulism och en värld där människor tvingas fly från krig, klimatkris och ekonomisk underordning.

Om globaliseringens imperiala form spricker bör vi inte försöka limma ihop den. Vi bör bygga något bättre.

Grön självförsörjning. Social trygghet. Monetär suveränitet. Rättvis handel. Regional produktion. Internationell solidaritet. Mänskliga rättigheter. Skydd för flyktingar. Demokrati som inte ligger på knä inför obligationsmarknaden.

Chang har rätt: den gamla ordningen öppnar sig.

Men hålet i nyliberalismens mur räcker inte. Vänstern måste våga riva muren totalt.

Inlägget Pyrrhus-segern för Västs finansmarknader som knäcker USA:s världsmaktordning dök först upp på Red Justice.

Source link www.redjustice.net
Det aktuella fredsavtalet mellan USA och Iran indikerar en förändrad global maktstruktur där USA:s dominans minskar. Trots fortsatt militära åtgärder i regionen, oroar Israel sig för isolering, medan EU:s inverkan förblir svag. Väst kan dra ekonomiska fördelar av konflikter utan nödvändigtvis vinna krig, vilket gynnar den militära industrin men skapar mänskliga kostnader. Krigsekonomin stimulerar vissa sektorer utan att bygga hållbar välfärd. Dessutom försvagas reallöner och samhällen genom inflation. Vänstern behöver ompröva ekonomiska strategier, fokusera på självsäkerhet och rättvis handel, och bygga en mer rättvis framtid bortom traditionell globalisering.