När Bosnien och Hercegovina kliver in i VM 2026 är det lätt att se det som en fotbollssaga. Ett litet land med ett landslag som överraskar och en ofta politiskt deprimerad, besviken och fattigare befolkning som för en stund får samlas kring något annat än korruption, uppgivenhet och vardagens svårigheter. Bosniens närvaro i världsmästerskapet handlar även om något äldre gällande landets fotbollshistoria. Eftersom det även handlar om ämnen som klass, arbetarrörelsen, socialistiska och kommunistiska idéer samt erfarenheter av att skapa gemenskap och samarbete utöver det etniska, religiösa och nationella.

Bosnien beskrivs ofta som ett av Europas mest komplicerade, fattiga och dysfunktionella länder. Det kända Daytonavtalet skapade fred och fick slut på kriget men också ett system där etnisk maktdelning, svaga institutioner och politiska blockeringar blev en del av vardagen. Etnonationalistiska partier har sedan dess kunnat mobilisera människor genom rädsla, historiska myter och misstänksamhet mot varandra.

Samtidigt har Bosnien också en annan historia än bara krig, hat och splittring. Det handlar bland annat om arbetare, lokala föreningar, industristäder, antifascism, kommunister, ungdomar och stadsbor som skapade institutioner där människor kunde mötas och samverka som grannar, kamrater, medborgare och supportrar. Just fotbollen är en viktig del av denna historia, särskilt när det kommer till städer och orter där det fanns industrier och fabriker.

Arbetarnas sportklubbar och Mostar som fotbollens födelseplats i Bosnien 

Ett av de mest kända exemplen när det kommer till politik och Bosniens fotbollshistoria är FK Velež Mostar uppkallat efter ett berg. Klubben grundades 1922 som ett sportsällskap för arbetare med kopplingar till den tidiga socialdemokratiska och mer revolutionära miljön. På det sättet var Velež en del arbetarrörelsen med organisering kring sociala rättigheter, klassgemenskap och fackliga föreningar.

Mostar gjorde Velež ännu mer symboliskt eftersom staden var blandad där muslimer, kristna, judar, kroater, serber och andra levde, arbetade på samma arbetsplatser och delade offentliga rum. Skapandet av Velež handlade även om att religion och nationalitet inte alltid var det viktiga för människor eftersom det fanns andra faktorer som arbete, stadsdel, vardagsliv och gemensamma politiska idéer. Det är värt att nämna att det bosniska landslagets tränare Sergej Barbarez föddes och växte upp i Mostar där han som ungdom spelade för Velež. 

I Sarajevo finns en liknande historia genom FK Željezničar (Järnvägsarbetaren). Klubben grundades 1921 av järnvägsarbetare i en stad där flera idrottsföreningar var knutna till etniska eller religiösa gemenskap. Klubbens utveckling blev ett exempel på att invånarna kunde skapa gemenskap genom fokus på arbete, klasspolitik och lokal solidaritet.

Željezničars lokala rival FK Sarajevo har en annan bakgrund och mer “elitistisk” historia. Klubben skapades 1946 genom sammanslagningen av Udarnik (Kamparbetaren) och Sloboda (Frihet) och var mer av ett efterkrigstida institutionsprojekt. Den socialistiska republiken Bosnien och Hercegovina ville bygga nya symboler, institutioner och berättelser så det ansågs att huvudstaden behövde en stark klubb. Där Velež och Željezničar växte fram underifrån blev FK Sarajevo ett uttryck för statssocialistiskt samhällsbygge ovanifrån. 

Fotbollen i socialismens och nationalismens tjänst 

När det kommer till politiska idéer och deras påverkan på människor i vardagen blir Bosniens fotbollshistoria komplicerad och motsägelsefull. Det sägs att fotbollen i Bosnien föddes just i Mostar och en av landets absolut äldsta klubbar är Zrinjski Mostar uppkallat efter en adelsman och befälhavare under Habsburgska imperiets tid. Efter kriget delades Mostar i praktiken mellan en västlig kroatisk sida och en östlig bosniakisk sida. Rivaliteten mellan Velež och Zrinjski blev därför mer än ett derby eftersom det än idag handlar om politik och motsättningar.

Zrinjski grundades 1905 av en kroatisk ungdomsförening och förbjöds efter andra världskriget av den nya kommunistiska regimen eftersom klubbens namn ansågs vara i strid med nya identitetspolitiska idéer och processer. När Zrinjski återuppstod 1992 blev det också en symbolisk revansch för en kroatisk institution som varit förbjuden under socialismen. Idag är Zrinjski trots politiska problem och kontroverser bland de bästa i landet.

En annan klubb som utmärker sig i sporten och vars historia också handlar om den komplicerade historien är Borac Banja Luka. Namnet betyder “kämpen” och grundades 1926 som arbetarnas sportklubb med kopplingar till lokala kommunister i Bosniens näst största stad. Idag förknippas dock Borac med symbolik och politik grundad i serbisk nationalism som präglar mycket offentligheten i landets entitet Republika Srpska (Serbiska Republiken). I samband med att Bosnien spelade mot Italien i kvalificeringsmatcher för det kommande världsmästerskapet så uttryckte Boracs supporters stöd för Italien.

Hur fotbollens historia visar att Jugoslavien liksom Bosnien inte handlar om “uråldrigt etnisk hat”

Fotbollen i Bosnien handlar inte bara om exempel på hur Bosnien är dysfunktionella institutioner, korruption och etnisk splittring. Det påminner historiskt om hur Bosnien även handlar om andra  faktorer, exempel och erfarenheter som arbetarrörelsen, kommunister, antifascism, stadskultur, lokal solidaritet och kollektivt medskapande. I ett land där så mycket har gjorts för att hålla människor isär visar fotbollen att människor också kan samlas kring något gemensamt.

Fotbollens historia i Bosnien gäller även förstås Jugoslaviens historia eftersom landets blodiga kollaps ska inte förstås som resultatet av något uråldrigt etniskt hat. Nationalismen blev våldsam men växte fram som resultat av flera djupare kriser som präglade landet under det sista decenniet. Under 1980-talet påverkades Jugoslavien av många problem som inflation, arbetslöshet, regionala klyftor och beroende av internationella lån och krediter.

När ekonomin försämrades och det (kon)federala systemet försvagades blev nationalismen ett sätt för politiska eliter att omdirigera missnöje och stärka sin makt. Ekonomisk kris, politisk opportunism och nationalistisk mobilisering som även skedde genom fotbollen och klubbarna rev sönder gemensamma institutioner och berättelser. Samtidigt ska den socialistiska perioden inte romantiseras bland annat eftersom Jugoslavien inte var någon liberal demokrati och staten styrdes genom enpartisystem och auktoritära metoder.

Det vore även lika fel att låta nationalistiska myter dominera hela historien. I fotbollens arkiv, klubbmärken, läktare och minnen finns konkreta exempel på institutioner som människor byggde tillsammans oavsett ens etnicitet. När Bosnien spelar VM handlar det därför inte bara om resultat eftersom det handlar om ett land där politiken ofta är blockerad, där unga människor lämnar landet och där nationalistiska eliter tjänar på att hålla gamla konflikter vid liv.

När Bosnien och Hercegovina kliver in i VM 2026 är det lätt att se det som en fotbollssaga. Ett litet land, ett landslag som överraskar, en befolkning som för en stund får samlas kring något annat än politiska kriser, korruption och vardagens svårigheter. Samtidigt handlar Bosniens närvaro i världsmästerskapet mer än sport. Den öppnar också för en större berättelse om landet när det kommer till arv, erfarenheter och historiska exempel om att skapa gemenskap i ett samhälle där politiken och institutionerna håller människor deprimerade och splittrade.

Inlägget När Bosnien spelar VM bär landslaget också arbetarrörelsens fotbollshistoria dök först upp på Red Justice.

Source link www.redjustice.net
Bosnien och Hercegovinas deltagande i VM 2026 framstår som en fotbollssaga, där ett litet land och dess överraskande landslag ger befolkningen en chans att glömma korruption och vardagsbekymmer. Landets fotbollshistoria, präglad av klasskamp och gemenskap bortom etniska och religiösa gränser, belyser arbetarrörelsens påverkan genom klubbar som FK Velež Mostar och FK Željezničar. Samtidigt har kampen mellan klubbar som Velež och Zrinjski, återspeglar djupa politiska och etniska splittringar. Fotbollen erbjuder en gemensam plattform, vilket visar att Bosnien också har en historia av samverkan och solidaritet.